Då är vi alltså mitt i språnget in i första utvecklingsstadiet. Med andra ord en lite gnälligare och oroligare period för bebisen då det är mycket som händer i utvecklingen. Bebisen ser nu bra från upp till 75 centimeters avstånd, istället för 20-30 centimeter som innan. Att se skarpare och även kunna fästa blicken bättre gör att bebisen också intresserar sig mer för omvärlden. Men allt det nya innebär att det även är lite läskigt och bebisen vill därför vara nära hela tiden. Att ge extra mycket kärlek och närhet är vad bebisen behöver just nu för att känna sig trygg.
Nu har Florence också börjat gråta med tårar vilket gör att det känns helt fruktansvärt att se henne ledsen. De senaste dagarna har det blivit en hel del vaggandes till sömns i famnen när hon varit så pass ledsen att inte ens tutten räckt någon längre stund. Men för varje dag går det snabbare för mig att trösta henne. Dels för att jag lär känna hennes behov bättre och dels (och framför allt) för att hon känner sig tryggare och tryggare.
Den här perioden försöker jag att förekomma gråtattackerna och trösta henne innan de bryter helt ut, utan bara är mer gnäll. Men det är inte alltid jag lyckas och då blir det en extra lång stund i famnen vaggandes fram och tillbaka. Just nu sitter hon faktiskt mer eller mindre som en liten koalabjörn på mig hela dagarna.
Den här ”gnälliga” perioden förväntas hålla i sig veckan ut och sedan kommer det förhoppningsvis ett par lite mer fröjdefulla veckor innan vi glider in i nästa stadie.
I helgen fick Florence för övrigt pröva baby sittern för första gången. Den var intressant i några minuter men sen fick jag snabbt lyfta bort henne för jag såg det höll på att svänga rejält i humöret. Hur söt är inte hennes gula pyjamas då?
Senaste kommentarer