Det här med känslostormar under graviditeten. Nu, så här tre veckor innan beräknad förlossning, är det på en helt ny nivå.
Känslorna har tagit över mitt liv och jag vill gärna sitta och gråta i flera timmar, utan någon riktig anledning. Det vill bara ut. Och allt, precis allt, är antingen så otroligt fint eller så otroligt sorgligt.
Idag bröt jag nästan ihop när jag hittade vegansk bearnaisesås i närbutiken, och igår började jag gråta när jag kom på att vi hade potatis hemma. I bägge fallen var det lyckotårar och det är oftast då jag gråter.
När jag är själv hemma blir jag också extra känslig över min lilla bebis i magen. Jag sitter och pratar med henne, skojar med henne (drar några skämt liksom), frågar vad hon vill äta och jag sjunger högt. Sedan gråter jag av längtan.
När jag pratar om henne får jag verkligen bita ihop för att inte totalt bryta ihop. Besöken hos barnmorskan har blivit som en enda kamp att hålla tillbaka tårarna. Inte för att barnmorskan skulle bry sig – jag menar, jag grät redan vid inskrivningen för sisådär ett halvår sedan, men jag föredrar att få ut mer prat av besöken.
Ja, så ser det ut just nu. Tre veckor kvar till bf. Snart, snart, snart.
Senaste kommentarer