För två veckor sedan gick mitt vatten tidigt på morgonen och jag visste vad det innebar – jag skulle få se min dotter inom 48 timmar.
Det är svårt att sätta ord på känslorna som strömmade genom min kropp samtidigt som vattnet sipprade ut, men det var både svårt att ta in och min förväntan var samtidigt enorm.
46 timmar senare låg hon på mitt bröst – min dotter Florence – och livet är för alltid förändrat.
Förlossningen började bra och vi blev väl omhändertagna på BB Stockholm. Runt klockan 23.30 på tisdagen var jag – äntligen – öppen tio centimeter och både barnmorskan, jag och min sambo trodde att hon snart skulle vara ute. Men efter midnatt vände allt..
För att göra en lång berättelse kort så tog det över fem timmar av krystarbete från att jag var öppen tio centimeter till att hon var ute. Till slut fick sugklocka användas och jag förlorade väldigt mycket blod. Det visade sig att Florence hade navelsträngen virad tre hårda varv runt halsen och därför blivit för svag för att hjälpa till. Men direkt de la henne på mitt bröst fylldes hela jag av kärlek. Allt annat försvann och inget annat spelade längre någon roll. Belöningen var den renaste lycka och den renaste kärlek jag någonsin kunnat önska mig.
Florence var 50 centimeter lång och vägde 3535 gram när hon föddes.
Hon är verkligen helt magisk och jag är helt besatt av henne. Livet vänds verkligen upp och ner när en kommer hem med en liten bebis men det är samtidigt helt fantastiskt. Kärleken är precis så stark som jag alltid föreställt mig men att jag skulle se direkt att just detta verkligen är mitt barn hade jag inte räknat med och bara det är helt underbart i sig.
Nu kommer jag uppdatera här dagligen om mitt nya liv som mamma till Florence ❤️.
Senaste kommentarer