Malena Dahl

Det var en kväll i februari när nyheten kom – att vi väntar vårt första barn.

Vi hade planerat att börja försöka men räknade med att det skulle ta några månader. Så vi bestämde oss för att inte ta något gravtest om inte mensen varit försenad ett tag. Men en kväll fick jag bara en stark känsla av att jag borde ta ett test. Sagt och gjort.

Jag tog en dusch medan jag väntade på att resultatet skulle synas, men när jag stod med balsam i håret kunde jag inte hålla mig längre. Jag gick ut ur duschen med vatten droppandes över hela badrumsgolvet och jag tassade fram till testet som låg på handfatskanten. Det var positivt. Jag skyndade in i duschen igen för att skölja ur balsamet. Jag svepte sen in mig i en stor badrock och la testet i ena fickan. Sen gick jag ut till Andreas som satt i soffan.

– Du, vad är det här för nåt? Frågade jag och nickade med huvudet mot badrocksfickan.

Andreas såg genast nervös ut och med trevande hand grävde han i fickan. Till slut fick han tag på teststickan och famlade upp den med darrig hand.

– Är.. Är det? Vad är det här? Fick han ur sig.

– Jag är gravid! Utbrast jag.

Andreas flög upp ur soffan och blev röd i ansiktet av alla känslor. Han började svettas och gick fram och tillbaka. Lycklig, men vågade samtidigt inte riktigt tro på det.

Men eftersom det var planerat hade vi laddat upp med gravtest hemma, så det var helt enkelt bara att vänta på att jag skulle bli kissnödig igen. Det tog tre långa timmar. Nu tog vi två test direkt, en sticka och ett digitalt. Båda var positiva!

Lyckan var obeskrivlig. Men samtidigt kom det en nervositet över att något skulle gå fel. Vi bokade ett tidigt ultraljud i vecka fem och då fick vi se att det mycket riktigt låg något där i livmodern. Liten som en böna var hon – elva millimeter. Vi gick därifrån med en ultraljudsbild på den där lilla kidneybönan och vi kunde inte sluta titta på den. Vi var så lyckliga och stolta.

Helt otroligt att vi nu kan känna och se hennes fötter tryckas ut från min mage när hon sträcker på sig. Eller när hon vänder sig och trycker upp rumpan mot sidan av magen. Min lilla skrotunge. Tänk, vad tiden har gått fort egentligen. Nu är det inte lång tid kvar och jag hoppas verkligen att allt går bra.