Vilken resa den här graviditeten har varit för mig. Jag tror nog att de flesta känner att i alla fall den första fullgångna graviditeten är lite av en känslomässig berg- och dalbana.
När jag gjorde ett gravtest en kylig kväll i februari, kunde jag inte riktigt ta in att det låg något i min mage som skulle bli till en liten bebis. Jag var bara i andra veckan när jag tog testet vilket innebar att det var för tidigt att se på ett ultraljud. Vi bokade tid för ett tidigt ultraljud i vecka fem och då fick vi se en liten böna som var elva millimeter lång. Vi gick därifrån med smilbanden uppe vid öronen. Med oss fick vi en ultraljudsbild på den där lilla bönan som vi stirrade oss blinda på. Lyckan var enorm. Trots att vi hade sagt att vi inte skulle ta ut något i förskott förrän vi passerat tre månader (då risken minskar för missfall), kunde vi inte låta bli att åka direkt från ultraljudet till en klädbutik och köpa bebisens första body, tajts och strumpor.
Veckorna gick sedan väldigt sakta, det kändes verkligen som en evighet att ta oss genom de första tre månaderna. Jag var livrädd för att få ett missfall, att allt skulle gå bra kändes helt enkelt för bra för att vara sant. Varje gång jag kissade tittade jag om det hade kommit blod på pappret. När jag skrev in mig hos barnmorskan tog det inte många minuter innan jag brast ut i gråt och berättade om min oro. Barnmorskan ställde fram servetter åt mig och sa med lugn röst – Här är det helt okej att gråta för precis vad som helst.
När jag äntligen hade passerat tre månader började tiden rulla på, och efter vecka 15 försvann den extrema tröttheten och jag mådde så himla bra. Det ska tilläggas att jag under den här tiden var på världens bästa arbetsplats med underbara kolleger och fick göra något jag älskar. Likt min far är jag en riktig arbetsmyra och det är när jag får jobba som jag lyser upp. Jag tog ingen semester under sommaren utan mådde otroligt bra med att jobba. Dock fick jag problem med ischias redan i vecka 14 och även ryggproblem och ont i gallan. Men medan jag jobbade, och inte hade hunnit bli så tung som nu på slutet, spelade fysiska besvär ingen roll för det gick att hantera och jag mådde trots allt oförskämt bra.
Sedan jag gick in i tredje trimestern har jag fått tillbaka mycket oro, speciellt nu på slutet. Då bebisen har blivit stor och inte har mycket plats i livmodern rör hon sig heller inte lika kraftfullt, men rörelserna ska ändå kännas flera gånger om dagen. Ibland har hon varit lite väl lugn lite för länge och då har det blivit ett samtal till förlossningen följt av ett besök där. Jag är så tacksam för att vi har den möjligheten i Sverige, att få komma in och kolla bebisens hjärta och allt vad som behövs oavsett tid på dygnet.
Idag är det 16 dagar kvar tills beräknad förlossning. Helt otroligt. ska jag verkligen få ha min dotter i min famn inom några veckor? Som förstföderska är det 70 procent som går över tiden men jag hoppas verkligen att hon kommer runt mitt bf-datum. Helst får hon komma i nästa vecka, längtar så mycket!
Foto: Natalie Wallin
Senaste kommentarer