Mitt förlossningsbrev
God morgon! Igår skrev jag mitt förlossningsbrev. En barnmorska berättade att innehållet och längden på ett förlossningsbrev kan vara allt från meningen ”jag tar det som det kommer”, till ett långt och detaljerat brev. Med andra ord – det finns inget rätt eller fel sätt.
När jag satt mig ner och började föreställa mig min förlossning blev det plötsligt väldigt verkligt, och därmed också väldigt känsligt. Jag började storgråta. Tanken på att jag snart ska få träffa mitt älskade lilla barn blev bara så överväldigande. Sedan har jag märkt att jag blivit extremt känslig efter vecka 30. Någon annan som känt en skillnad efter den veckan?
Mitt brev blev till slut ungefär en a4-sida långt, och jag tog med lite nödvändigt om smärtlindring och sen bad jag även om ursäkt i förväg för att jag förmodligen kommer vara riktigt jobbig och konstant fråga om bebisen mår bra. För jag är redan en riktig hönsmamma.
Ni som har skrivit förlossningsbrev, är det någon detalj ni är glada att ni tog med eller någon ni hade önskat ha med?
Åhh så spännande! Helt sjuk känsla. Ena stunden är barnet i magen andra stunden ligger den på ens mage. På min tid hade vi inga förlossnings brev, tycker de är bra att man börjat gjort så. Däremot önskningar om smärtlindring.
Ja det känns skönt att iaf få skriva ut sina önskemål och tankar. Även om det rimligtvis inte blir som en tänkt sig är det skönt att ha skrivit ner allt. Det är säkert lite skönt för barnmorskorna också :).